Jag kom på en förfärlig sak. För 18 dagar sedan blev det 2011. Med ett nytt år medföljer för oss "bloggare" automatiskt den obligatoriska "sammanfattningen över 2010".
JAG HAR INTE SAMMANFATTAT 2010!
Såeeh, jag tänkte att jag gör det nu då.

2010, a.k.a. bergochfuckingdalbanan

Jag skulle vilja säga att året började med ett visst mått av förvirring. Jag var nyss bliven med pojkvän, vilket var omtumlande. Min första pojkvän och jag visst inte riktigt hur man ska hantera en sådan.
Förutom den smått ostrukturerade tillvaron så fick jag dras med en trötthet som inte var nådig och ett berg med skoluppgifter som aldrig gjordes. Ångest och ledsamhet var ofta inslag i min vardag. Bredvid detta var jag otroligt glad och väldigt kär. En bergochdalbana, som sagt.

Jag fightades med mina viktproblem, men utan resultat. Flurrade lite på om det var min förbränning det var fel på, men glömde tanken ganska snabbt.

Våren kom sakta men säkert, efter en rekordvinter. Trots att det blev varmare kunde jag inte sluta frysa, blåa läppar och mörkblåa fötter och händer var absolut inte ovanligt. Så jag pallrade mig iväg till doktorn.

Efter en herrans massa resor fram och tillbaka till vårdcentralen för provtagningar, konstaterades det att jag hade hypotyreos, vardagligt kallat struma. Struman var långt framskriden och mina värden var otroligt låga. För att undvika att hjärtat skulle ta stryk ökades min medicinering långsamt, gradvis.

Ju längre våren framskred, desto friskare och gladare kände jag mig. Jag började på allvar att planera inför flytten till Stockholm.

Till sommaren flyttade jag.

Sommaren 2010 var underbar. En tiodagarsresa till Ungern med finaste vännerna, halvårsfirande vid hemkomsten... mysig vecka på torpet med min älskade Jimmy, några veckors intensivt jobb.... Min sommar var som en sommar ska vara.

I slutet av sommaren blev det bestämt på vilken skola jag skulle börja. Jensen Gymnasium VÄSTRA.
Första skoldagen var jag nervös. Det värsta jag vet är att komma in som ny i en grupp människor som redan känner varandra, men ända känns det som att det är det jag blir tvingad till hela tiden.

Jag gillade klassen. De verkade som att jag kunde ha hittat rätt.

Sedan blev det dock mörkare. Jag kände inte längre att den välkomnande attityden som jag känt i början fanns kvar. När jag får för mig saker som det, blir tyvärr min reaktion att dra mig bort. Så det var det jag gjorde. Samtidigt som jag kände att mina vänner i Strängnäs hittat nya vänner att ty sig till, och tänkte på mig som "en gammal vän", så fixade jag inte det här med att skaffa nya vänner i Stockholm.

Hösten framskred, och jag förlorade min bästa vän för en tid.

Vintern kom, och därmed de sista veckorna i skolan, som vanligt med inlämningar av uppgifter varenda dag. Jag blev ordentligt trött på livet, med mitt nya jobb på McDonalds och skolan samtidigt. Jag fick flera ångestattacker. Doktorn konstaterade att jag var övermedicinerad, och med en del av medicinen förvann ångesten. Jag gick ned från 25 timmar i veckan till 8 timmar i veckan på jobbet.

Lovet kom som en befrielse. Invigde mitt lov genom att sova, sova sova i flera dagar. Sov bort all stress. Umgicks med vänner, med Jimmy. Julen kom. Umgicks med familjen. Firade min och Jimmys årsdag. Åkte till Strängnäs. Fick en systemkamera. Åkte hem till Stockholm. Invigde, efter många om och men, det nya året.

På det hela taget har 2010 varit ett mycket intressant år, med otroligt många höjdpunkter, men också otroligt många magplask.

Jag hoppas att 2011 ska kunna erbjuda lika många höjdpunkter, om inte fler. Men 2011 får gärna spara på magplasken. Tack.

Tack till alla er som gjorde 2010 till ett bra år!