Jag har tänkt på det här med dialekter idag. Speciellt på det här med dalmål. Vad är det för jävla dialekt egentligen?
Var på väg hem någon gång vid fem idag. Fullproppat på tuben. Alla sitter och ser sådär deprimerat ointresserade ut som stockholmsmänniskor på tubar tenderar att göra. Alla förutom en.
Det var en tjej, 30-årsåldern kanske. Brunett, troligen färgad sådan eftersom att hon var så jävla blek. Satt snett bakom mig. Snackade i telefon.

Jag satt och irriterade mig på henne från Hornstull till Vårberg. Konstant.
Hon förstörde min dag, med sitt jävla dalmål. Gnälligt jävla dalmål och en jävligt pipig röst. Snackade på, bara. Inte nog med att hon snackade dalmål med den mest irriterande rösten man kan ha, hon snackade långsamt också. Kanske tjugo ord i minuten.

Har ni hört dalmål? De som snackar dalmål låter ungefär lika miserabla som Örebroarna, men ännu mer irriterande.

Till slut fick jag nog. Jag reste mig upp, slängde dramatiskt bort min väska, snurrade runt, stirrade henne stint i ögonen. Sedan attackerade jag. Slog henne i magen. Rakt på solar plexus. Hon tappade både andan och mobilen.

Så jag tog hennes jävla mobil och stampade på den. Nej, hoppade på den. Jag hoppade på den till det enda som fanns kvar var småflisor.
Sedan tog jag alla små delar som en gång hade varit denna irriterande människas mobil, och stoppade dem i munnen. Tuggade och svalde. Gav henne en sista, förintande blick, vände sedan och gick långsamt ut ur vagnen.

Kände mig fridfull.